Det fanns på löpsedlarna och överallt i alla tv-kanaler. Det ofattbara, brutala. En 39-årig pappa hade blivit skjuten mitt framför ögonen på sin son, i en gångtunnel i stockholmsförorten Skärholmen. Så kallblodigt och grymt, något man inte trodde skulle hända i Sverige. Men med den eskalerande gängkriminaliteten har det tyvärr blivit verklighet. Och nu drabbas oskyldiga.

Den var den 10 april förra året. Isabell Tinreds son och hennes ex Mikael, pappa till då 12-årige Neo, cyklade till badhuset när de träffade tre tonårskillar i en gångtunnel. En av killarna frågade om de vill köpa hasch. Mikael och Neo cyklade förbi utan att svara, men Mikael blev upprörd över frågan. När de kom fram till badhuset bad han Neo gå in, medan han vände tillbaka för att prata med killarna.

– Han tog ofta på sig papparollen och var ganska orädd. Han ville prata dem tillrätta, säger Isabell.

Neo såg mordet på sin pappa

Neo gick aldrig in i badhuset utan stod kvar en bit bort. Samtalet mellan Mikael och killarna urartade. Bråk uppstod. En av killarna tog fram en pistol. Mikael försökte avväpna honom, men blev skjuten med två skott. Mikael dog på plats. Kvar stod Neo och såg allt.

Isabell befann sig i Skåne när det hände.

– Neo sa i telefonen: ”Mamma, det har hänt något. Du måste prata med dem”. Sedan räckte han över telefonen till en polis som berättade att det handlade om Mikael. Jag frågade ”Är han sjuk? Skadad? Vilket sjukhus ligger han på?”. Polisen sa att han inte kunde gå in på det och så frågade han om min adress.

Isabell förstod att det hade hänt något allvarligt. Hon ringde Mikaels syster och fick då höra att Mikael var död. Att han blivit skjuten och dött på plats.

– Mina ben bara vek sig. Jag fick knappt luft. Det var helt surrealistiskt.

Lät alla känslor komma

Den sex timmar långa bilresan till Stockholm var hemsk.

– Jag ville bara vara hos min son, säger Isabell.

De kom fram till Neos farmor mitt i natten.

Läs även: Bennys råd till dig som sörjer: ”Var uppmärksam på tecken från Andra sidan”

– Neo låg och sov när jag kom. Alla var så chockade. De första dagarna var som ett töcken. Allt var suddigt. Jag var inte närvarande och kom inte ihåg vad folk sa. Då och då började kroppen skaka och jag lät det bara vara. Det var kroppens sätt att frigöra energi.

Familj och vänner kom med mat.

– I chocken glömmer man att äta. Skakningarna kom och gick. Jag tror att jag hade fått panikångest om jag inte hade tillåtit alla känslorna att komma, säger Isabell.

Har alltid trott på något större

Som barn kunde Isabell se, känna och uppfatta saker som andra inte la märke till.

– Jag kunde märka om någon log utan att le inuti. Jag kände direkt när någon var ledsen, även om de försökte dölja det. Jag frågade varför de var ledsna, men det skapade bara obehag hos människor. Jag märkte att de blev rädda och att de inte ville att jag skulle ”se igenom dem”, så jag lärde mig att det inte var accepterat och att det inte var bra att vara som jag.

Isabell kände att hon fick hjälp av sin guide att bearbetat sitt och Neos trauman. – Det var som att jag hade ett ljus omkring mig. Jag visste precis vad jag skulle säga och göra, säger Isabell. Foto: Maria-Therese Karlberg

Isabell började dölja sin känslighet och sin förmåga att se bakom fasader.

– Jag tyckte det var så märkligt att vuxna sa en sak, att de visade upp ett ansikte men kände något helt annat. Jag förstod att det var så man skulle göra, så jag började stänga av.

I tidig tonåren intresserade hon sig för skräckfilm.

– Då började jag frukta mörkret och med det förstärktes rädslan. Och det jag såg, kände och upplevde började också skrämma mig. Min kraft, som egentligen var min gåva, började kännas som något farligt. Det var ingen runt mig som förstod det, säger hon.

Isabell har alltid trott att det finns något större.

– Jag trodde på Gud. Och då menar jag inte en gubbe i himlen utan något oändligt, levande och närvarande. När jag var sex år kunde jag ligga vaken om nätterna och gråta för att allt kändes så stort. Universum var oändligt och jag kunde inte greppa det. Det blev för mycket för mitt sinne att förstå. Men jag kände det. Jag visste det. Jag hade kontakt med det.

Dämpade ångesten med alkohol

Isabells gammelmorfar gick bort när hon var åtta år.

– När jag berättade att jag kände min bortgångne gammelmorfars närvaro, eller när jag pratade om det oändliga och stora, fick jag höra: ”Det där ska du inte tänka på. Det behöver du inte fundera över.”. Så jag lärde mig att stänga av. Det var som att jag stannade kvar i den lilla världen, den som begränsade mig, säger hon.

Läs även: Storycoachen Katrin Sandberg: ”Det är bara du som kan skriva din berättelse”

Tonårstiden blev tufft. Hon tappade kontakten med sig själv.

– Jag visste inte längre vem jag var. Att stänga ner blev en skyddsmekanism. Senare, när känslorna ändå kom, tog jag till alkohol för att dämpa ångesten. Alkoholen hjälpte mig att slippa känna alla känslor och slippa vara den jag egentligen var.

Träffade Mikael

När hon var 19 år träffade hon Mikael.

– Min syster var ihop med hans vän och vi var ett litet gäng som festade mycket ihop och hade väldigt roligt. Mikael var så otroligt snäll. Hans ögon var så stora och fina. Och så var han rolig, säger hon.

När de hade varit ett par i tre år blev Isabell gravid. Hon kände direkt att hon ville behålla barnet. Isabell förändrades mycket under graviditeten och hon tog föräldraskapet på största allvar. Hon läste alla böcker hon kom över.

– Jag ville skapa de bästa förutsättningar jag kunde, säger hon.

Första tiden som nybliven mamma blev jobbig. Neo hade kolik och sov inte på nätterna så Isabell gick runt som en zombie. När Neo var två år separerade hon och Mikael.

– Jag förändrades så mycket och jag kände att vi hade växt ifrån varandra. Vi matchade inte längre, säger hon.

Mikael fick en hjärnblödning

Ett halvår efter att de separerat var Mikael ute och festade med en vän. På vägen hem blev han överfallen.

– Det är lite oklart vad som hände men han måste ha slagit i huvudet. Han åkte hem med en taxi på natten men sen kom han inte till jobbet på måndagen. Hans mamma hade nyckel så hon åkte hem till honom och hittade honom blek i sängen.

Mikael hade drabbats av en hjärnblödning och det var femtio procent chans att han skulle överleva.

– Det var en otroligt jobbig period. Han fick lära sig att gå och prata igen, säger Isabell.

Han repade sig så småningom men hade efter händelsen svårt att filtrera intryck, vilket ofta gjorde honom hjärntrött.

Läs även: Sju sätt att hantera oro och svåra situationer

– Mikael fick hela tiden hushålla med sin energi. Om han gjorde något ena dagen så kunde han vara utslagen dagen efter, säger Isabell.

Efter hjärnblödningen hade Mikael sin son varannan helg, men med tiden hade han honom varannan vecka.

– Den veckan var det fullt fokus på Neo. Mikael levde verkligen för honom och la all sin energi på att vår son skulle ha det bra. Han lärde honom laga mat, vilket blev deras stora gemensamma intresse. Och de gick ofta till badhuset. Att bada var deras lilla ritual. Det tog tid innan Neo kunde simma och Mikael såg det som sin uppgift att lära honom det.

Hjälpt Neo i sorgen

Att förlora sin pappa är ett barns värsta mardröm. Och att se sin pappa bli skjuten är fruktansvärt.

– Det har varit jättetufft, säger Isabel. I början tänkte jag ” Hur ska vi ta oss igenom det här? Kommer Neo någonsin att bli hel? Men jag föll ganska snabbt in i att jag skulle lita på allt jag har lärt mig, säger hon.

Isabell är utbildad coach, Reiki Master och energihealer och tack vare hennes kunskap och förståelse för hur nervsystemet fungerar, har hon kunnat hjälpa Neo i hans sorg.

Denna sten, en klar kvarts, förstärker helandets energi och våra chakran. Kristallen har varit viktig för Isabell i bearbetningen av allt som hänt. Foto: Maria-Therese Karlberg

– I början kände Neo mycket ilska, sorg, frustration och rädsla. Jag lärde honom att alla känslor är välkomna och att det viktigt att känna fullt ut. Jag gav honom ett slagträ och sa till honom att gå ut och slå på berget när han var arg. Och att skrika när han ville.

– Jag lärde honom olika andningstekniker så att han kunde andas igenom känslovågorna som kom. Vid vissa tillfällen har han velat vara själv på sitt rum och då har jag låtit honom vara det. Och när han har varit redo att prata har jag funnits där, säger Isabell.

Fick hjälp av sina guider

Hon upplevde också att hon hade hjälp av sina guider.

– Det var som att jag hade ett ljus omkring mig. Jag visste precis vad jag skulle säga och göra, säger hon.

Isabell tycker det är viktigt att varken hon eller Neo ser sig själva som offer.

– Hat leder bara till hat. Det hjälper inte att hata. Man blir bara förgiftad, säger hon.

För egen del har Isabell valt att förlåta.

Läs även: Befria ditt inre barn: ”Alla sår går att läka”

– Jag måste välja den rätta vägen. Om jag hade burit på en massa ilska hade det påverkat min son. Jag har varit tvungen att förlåta. Inte för gärningsmannens skull, utan för min egen.

Neo gick inte i skolan den första tiden efter Mikaels död. När han kom tillbaka efter sommarlovet började han i en ny skola där ingen kände till vad som hänt.

– Han fick till slut nya vänner. Han har börjat spela fotboll igen och han har hållit i sitt matlagningsintresse. Jag är så stolt över hur Neo har hanterat något som ingen borde behöva gå igenom. Sorgen finns alltid där. Vissa dagar är han ledsen och andra dagar skrattar han. Jag har lärt honom att båda känslorna får finnas samtidigt. Det är inte farligt att känna. Det är farligare att inte göra det, säger hon.

Lära barn förstå sig själva

Isabell vill hjälpa till att förebygga psykisk ohälsa hos unga.

– När det här hände kände jag att nu får det vara nog. Vi kan inte fortsätta laga trasiga vuxna utan att ställa oss frågan ”Varför har vi inte lärt oss att hålla ihop oss själva?”. Hur länge ska vi fortsätta så här?” Hur många fler generationer ska växa upp utan verktyg att hantera livet bara för att vi tror att det går över med tiden? Det gör det inte. Det lagras i kroppen, i nervsystemet och i psyket vilket resulterar i stress, ångest, utmattning, ilska, nedstämdhet, våld, kontrollbehov eller total avstängdhet.

Enligt Isabell har vi varken tid eller råd att vänta på att unga sedan bryter ihop i vuxen ålder.

Läs även: Kan livets upp- och nedgångar påverka min medialitet?

– Barn behöver inte fler diagnoser. De behöver förstå sig själva. De behöver lära sig vad som händer i kroppen när de blir rädda, arga, ledsna eller överväldigade. De behöver förstå nervsystemet och hur man reglerar det. De behöver få uttrycka sina känslor utan att bli ifrågasatta eller tystade.

– Vi lär våra barn att läsa, skriva och räkna och kräver att de ska sitta still, koncentrera sig och prestera. Men vi lär dem inte hur de ska ta hand om allt som sker inom dem. Det är som att be någon köra bil utan att visa hur man styr.

Isabell tycker att vi borde lära våra barn att ”ta körkort” i sig själva.

– Annars kraschar de förr eller senare. Tänk om det fanns ett ämne i skolan där de fick skriva ner sina tankar och känslor varje dag, ett ämne som var lika självklart som matte. Tänk om vi kunde lära dem att bli trygga! Att alla känslor är tillåtna och att man kan andas genom sina känslor. Det skulle förändra allt.

– Vi skulle bryta mönster som gått i generationer. Och vi skulle kunna skapa ett samhälle där människor inte behöver ta till olika substanser för att orka leva.

Det här är Isabell Tinred

Ålder: 36 år.
Bor: I Sköndal.
Gör: Receptionist och mötesbokare på EQT. Energihealingterapeut och grundare av Beam of Light.
Familj: Sonen Neo, 13 år.
Hemsida: www.beamoflighthealing.com