Det vackra vildvinet har i många år fått växa fritt på fasaden till polishuset på Davidshallstorg i Malmö, det pampiga huset som invigdes den 17 december 1934.

Under 81 år var det alltså hit, till arrestens 30-talet celler, som stadens poliser förde alla gripna och omhändertagna. Här satt mördare, bråkstakar och kraftigt berusade personer bakom lås och bom i väntan på häktning eller för att nyktra till.

För varje år fylldes väggarna på av de mörkaste energier. Oro och sorg, panik och rädsla. Människor har tillbringat långa och ångestfyllda timmar här. Och det som en gång fastnat i väggarna, det sitter kvar …

Här i arresten var det extra tydligt, till och med en av Malmös allra tyngst kriminella vädjade vid ett av sina gripanden: ”Sätt mig aldrig i cell 25!” Att det spökade där, var det inget tvivel om. Varken för de intagna eller för personalen.

Katarina Farmstedt har varit polis i 43 år och under flera år var hon stationsbefäl här och den som tog emot alla som plockades in. Hon pratade med dem, bedömde deras skick och tog beslut om de skulle låsas in eller föras vidare till sjukhus. Ett viktigt ansvar som krävde stor inkänning under tuffa arbetspass. Trots detta intygar Katarina att hon har älskat varenda sekund i sitt arbete!

Hennes goda hjärta och känslan av att vilja hjälpa fanns tack och lov kvar när hon fick uppdraget att hålla i flytten då arresten skulle flyttas 2015. Polishuset på Davidshall skulle då stängas ner och tömmas, för nu skulle den anrika byggnaden med tillhörande rastgårdar göras om till bostäder.

Vid vårt besök sex år senare, har den vildvinsbeklädda fasaden fortfarande sällskap av byggnadsställningar, då man är i slutfasen av lägenhetsbyggandet. Nu ska förväntansfulla människor flytta in i de vackra, nybyggda husen – och till deras lättnad kan vi berätta att de tunga energierna är helt borta. Den gamla arresten är renad från all oro och ångest!

Det pampiga polishuset som invigdes 1934. Idag är arresten ett minne blott, nu har det blivit lägenheter här.

Kände sig iakttagen

Katarina började flyttarbetet med att packa ner allt i huset, tills arrestlokalen var helt tom.

– Trots att jag visste att jag var alldeles ensam i lokalerna, kändes det som att någon annan fanns där, berättar hon. Jag var iakttagen.

– Så har det varit under alla år jag jobbat där, jag har jag haft känslan av att någon gått bakom och flåsat mig i nacken. Jag vet att många kollegor känt likadant. Därför var det så hemskt om dessa energier skulle följa med vid ombyggnaden. För tänk om ett litet barn skulle ha sitt rum där cell 25 legat! Det skulle ju vara som att kliva rakt in i en stor suck av sorg.

Tillsammans med kollegan Ann-Sofie Danielsson bestämde sig Katarina för att – i största hemlighet – kontakta mediet Benny Rosenqvist som hon själv varit på reading hos en gång. Katarina ville få svar på om det verkligen spökade i arresten. Och förstås få hjälp med att rena lokalerna. Få bort det onda och istället fylla huset med kärlek.

Benny tvekade inte en sekund.

– Jag har bott nära Davidshallstorg i många år och ofta tänkt att det skulle vara kul att komma in i polishuset just för att känna av energierna, säger han. Så jag blev väldigt glad när Katarina och Ann-Sofie hörde av sig. Och jag kan garantera att energierna var tydliga, jag kände det direkt jag klev innanför dörren. Här fanns mycket!

Katarina hade inte gett Benny någon information alls utan bad honom går runt och känna in, hon gick tyst vid hans sida. De började på tredje våningen som byggdes till på 50-talet. Här kände Benny att det var ganska lugnt. Men när de gick ner ett plan, till andra våningen, uppfattade Benny genast att många var i rörelse. Framför allt var det en äldre man som hakade på, en ande med en energi som var både elak och dominant.

– Den herren såg jag klädd i uniformsjacka, byxor och slips, han var väldigt rak i ryggen, säger Benny. Han förföljde oss vart vi gick, morrade åt oss och sa: ”Det här är mitt! Ge er av härifrån!” Detta var helt tydligt hans domäner.

– Han visade mig att han jobbat här, exakt var han suttit och skrivit, och han var säkert ingen trevlig person att jobba med utan någon som ville sätta människor på plats. Och innan vi gick vidare så knuffade han faktiskt till mig!

Katarina berättar att hon blev glad när Benny fick kontakt med ”gubben”, som hon kallar honom.

– Det var en av de saker jag ville få svar på, eftersom både jag och andra i huset har känt av honom. Vi har ingen aning om vem han är, men troligtvis hade han arbetat där för länge sedan för det stämmer precis att det varit ett kontor där Benny fick till sig att mannen haft sin arbetsplats.

– Under senare år var det här vi tog fingeravtryck och fotograferade de som kom till arresten och det hände faktiskt att kollegerna som jobbade där kände hur det drog kalla vindar genom rummet, att gardinerna plötsligt började fladdra och att någon tittade på dem.

Den stora, tunga gamla porten som ledde in till rastgården och cellerna finns fortfarande kvar.

Cell som avskräckte

Nästa ställe där Benny fick starka upplevelser var i cell 25.

– Här kunde jag känna att det var någon som gick runt, runt på golvet samtidigt som han skrek. Energierna var så påtagliga. Detta var helt klart det värsta stället i arresten, fyllt av frustration och ångest.

– Jag fick till mig en sargad människa med utmärglat ansikte, han led av psykos och schizofreni. Jag skulle tro att han varit i arresten på 40-talet.

Katrina kan nu berätta att just här har många haft obehagliga upplevelser. Det var alltså en cell som avskräckte till och med de värsta förbrytarna.

– Många som suttit i cellerna intill har ringt på vakten och bett att de skulle få personen i 25:an att lugna ner sig. Men cellen har då varit tom! Det hände också att det ringde hos vakten från den tomma cellen!

Även på nedre plan, i cell nr 11, hände det märkliga saker. Här fick Benny svårt att andas.

– Det kändes som att jag skulle kvävas, som att jag drunknade i blod och inte fick luft. Det var fruktansvärt och jag glömmer det aldrig, säger Benny.

– Här fick jag in en man, hela hans kropp var i kaos och alla inre organ var förstörda.

Katarina nickar, hon minns mycket väl vad som hände i just den här cellen, nämligen ett av de få dödsfall hon upplevde under sin tid som stationsbefäl här.

– Det kom in en man vi inte kände igen, så han skrevs in som ”okänd man cirka 50 år”. Han var starkt narkotikapåverkad och sattes i cell 11. Och som alltid var det tillsyn var 15:e minut. Vaktkonstapeln som hade jour rapporterade att mannen satt konstigt, så han skramlade med sin stora nyckelknippa och då flyttade mannen på sig. Allt verkade lugnt.

– Men 15 minuter senare, när det var dags att titta till honom igen, rann det blod ur mannens mun så vakten hämtade mig. Vi i personalen hade just gått utbildning i att använda hjärtstartare och vi gjorde vad vi kunde för att rädda hans liv. Det rann blod ur hans mun och läkaren som tillkallades kunde bara konstaterade att mannen var död.

Det skulle visa sig att han hade många olika narkotiska ämnen i kroppen. Och att han bara var 26 år!

– Då lärde jag mig hur mycket narkotiska preparat kan förändra en människas kropp och utseende, säger Katarina.

Så här såg cell 25 i arresten ut.

Hand i hand mot ljuset

Vid sin rundvandring var Benny även uppe på taket på polishuset och fick njuta av den vackra utsikten över Malmö. Men han minns att det stank rök!

Katarina skrattar.

– Inte så konstigt. Det var hit de intagna kom för att röka. Här fanns en rastgård med grönska där de kunde få lite luft, men också en rökruta.

Benny berättar att han här mötte en charmig casanova-typ som var väldigt stiligt klädd.

– Honom hjälpte jag över till Andra sidan. Hans bror kom ner för att hämta honom och jag minns tydligt siluetten av två personer som gick mot ljuset, hand i hand. Det var vackert!

– För ingen går ensam över till Andra sidan, inte ens mördare. Men på Andra sidan får du insikter. Det handlar om karma. I nästa liv får du göra upp med den du en gång tagit livet av – men då i kärlek. Allt betalas med kärlek på Andra sidan. Det är insikten av vad du gjort som är ditt straff.

Benny hjälpte även de andra andarna han stötte på över till ljuset. En tid efteråt kom han tillbaka till arresten för att rena lokalerna.

– Då stannade jag i fyra, fem timmar, renade med salviarökelse och klappade in goda energier i alla väggar. Det var ett stort jobb, men när jag lämnade byggnaden kände jag enorm skillnad. Nu vilade ett lugn över huset.

Energier från rastgård

Men Benny var inte riktigt nöjd, för även på en öppen plats bakom polishuset fick han till sig oroliga energier. Det kändes rörigt, som att någon gick runt.

Katarina nickar och tar oss med dit.

– Här finns idag nybyggda hus med lägenheter. Men när jag började som polis var det här rastgård där en intagen, i sällskap med en polis eller vaktkonstapel, gick runt, runt för att få luft och motion. Det förklarar varför du fick den känslan, Benny!

– Nu när jag står här och ser hur fint allt har blivit är jag extra glad att jag tog initiativen till att låta Benny rena överallt. Det hade verkligen inte känts bra att lämna över miljön till människor som ska bo här, ovetande om att här funnits oroliga själar som inte fått ro.

Det är alltid viktigt att rena i gamla hus innan man flyttar in, påtalar Benny. Även att rena gamla möbler som man ärver eller köper på loppis eller auktion, då är det bara de goda energierna som följer med in i ditt hem.
Han stannar till vid den stora gamla mässingsporten ut mot torget, det som en gång var polishusets ståtliga entré. Han ler.

– Just här har jag kysst en kille jag var förälskad i, så jag har på flera sätt hjälpt till att sprida kärlek här, haha.

– Två av mina vänner är på väg att flytta in i de nybyggda lägenheterna och nu kommer de bara att mötas av varma och kärleksfulla energier!

Det här är Katarina

Bor: I Malmö.
Ålder: 66 år.
Familj: Särbo, två barn och ett barnbarn.
Gör: Pensionerad polis och stationsbefäl på arresten. Hon hoppar fortfarande in och jobbar då och då, men nu i det nya polishuset.
Andlighet för mig: Tron på att någon går bredvid oss. Jag har några andeväsen i mitt hem som står på gammal mark. Jag brukar prata med dem, fråga varför de flyttar på saker. Men jag har inte ont av dem!