Jag ser den stora kärleken i mina barns fotsteg ute i snön när de skrattandes gör sina vackra snöänglar. Jag ler när jag ser dem kasta sig i snön om och om igen för att göra olika mönster.
Livet tillsammans med barnen är en gåva. Många goda råd kommer från mina barn och flera gånger om dagen utmanar de min egen kapacitet till förnuft och tillit. Jag skrattar och frågar dem när de växte upp så fort i förnuftets skola. De är gamla själar som gnistrar och kommer ihåg.
Vi omprogrammerar våra barn utan att vi kanske tänker på det. Vi är många som glömt visdomen, men vi letar och finner vägen tillbaka igen.
Samhället, skolan, vänner och föräldrar, gör sina egna tolkningar om vilket som är bäst. Och många gånger vill vi ju endast våra barn det allra bästa. Vi glömmer att barnen också besitter visheten. Och vi kan också komma ihåg mer om vi lyssnar till barnens ord.
Ibland kan jag se hur barn försöker berätta för sina föräldrar om något viktigt. Men föräldrarna viftar bort det med ”vi vet vad som är bäst för dig”. Det kan leda till att vi fortsätter fråga andra om vad vi vill och kan under vår egen uppväxt, då vi är lärda från början att från andra få höra vad som är bäst för oss.
Jag kämpar med kronisk borrelia som satt sig på mitt nervsystem. I sex månader har jag också dragits med lunginflammation. Ofta har jag en fruktansvärd smärta, eller är trött. Jag försöker att inte visa mina barn vad som händer med mig, men naturligtvis vet de. Kloka ögon kan ingen lura.
Olivia (sju år) kommer med sina små händer och frågar var hon skall lägga dem på min kropp så att jag ska må bättre.
När jag trillar på grund av min sjukdom, finns Olivia vid min sida och tröstande säger: ”Mamma, det är okej att trilla, jag trillar också ibland!”
Men vad som fick mitt hjärta att svämma över av kärlek var när Olivia sade: ”Låt oss be tillsammans till den stora ”Spirit” om hjälp att du skall må bättre. Jag vet att de lyssnar.”
Olivias farfar bor borta i USA och han har nyligen mist sin syster. En vecka senare dog hennes man. Jag bad min man att flyga över från Tyskland till USA för att vara tillsammans med sina föräldrar. Min man skruvade på sig. Olivia märkte det och utbrast: ”Pappa! Om du var ledsen eller hade problem, då skulle din pappa finnas där för dig.”
Jag log inombords när jag såg hur de stora orden som kom ut från vår dotters stora hjärta, med kraft borrade sig igenom hans stängda och rädda hjärta.
Visdom har ingen ålder. Om vi blundar och lyssnar ser vi inte vem som är källan till visdomen, utan vi låter endast våra egna hjärtan och själar få avgöra vad som är lärdomen till oss.
That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer