När någon är sjuk måste den samtidigt vara frisk, eller ha en talesperson med sig som för dess talan på sjukhuset, eller på veterinärkliniken.
Vad har hänt med samhället? Eller har det alltid varit så?
När jag arbetar med veterinärer måste jag alltid ligga steget före i tanken. Jag måste ha tagit reda på information angående hunden för att sedan framföra det till veterinären.
Vi har en stor fördel i dagens internetvärld, då det går lätt få fram information om olika sjukdomar eller mediciner.
Det är naturligtvis både på gott och ont, men vi kan som ägare till ett djur eller som patient besöka läkaren eller veterinären mera påläst.
Vi hade en mycket svårt sjuk schäferhund på hospicet som jag åkte in till veterinären med flera gånger. En morgon kände jag ett smärtsamt tryck över buken på mig själv när jag satt vid sidan av honom. Det kändes som om jag skulle explodera av obehag och smärta. Jag bar in honom i min stora SUV och körde snabbt till veterinärkliniken.
Jag bad att veterinären skulle sätta in en kateter och att hunden med stor sannolikhet led av förstoppning. Veterinären blev förolämpad fastän vi kände varandra, att jag bad honom sätta igång med något och han ansåg att det inte behövdes. Hunden såg ju ut att vara hur frisk som helst!
Vi hade ett otrevligt samtal, jag i stress då jag kände hundens smärta och veterinären på grund av sitt ego. Chefsveterinären kom in och jag förklarade samma sak för honom, och att det var bråttom.
De satte in en kateter och tömde honom på massor av urin. Chefsveterinären tog en röntgenbild och såg att hunden led av svår förstoppning. De fick tömma honom.
Det handlar inte om att vara arrogant, utan bestämd när man har en stark känsla.
När vår organisation har sjuka djur är jag och min assistent de starkaste advokaterna för deras hälsa.
Jag tackar varje dag för min förmåga som djurkommunikatör. Min förmåga hjälper mig att vara starkare i min åsikt och övertygelse. Att inte ge upp, tacka och gå ut. Men det har inte alltid varit så enkelt och det är svårare med mina egna djur och även med min egen hälsa.
Det är annorlunda känslor involverade med sitt eget djur. Med en stark kärlek kan också en stark rädsla träda in. Vi tvivlar mer på var intuition när det gäller våra egna husdjur eller oss själva. Rädslan att förlora någon man älskar villkorslöst är större än havets omfång. Jag skrev så här till en vän som mist sin älskade katt:
”Det är en stor konst att älska ett djur, men det är en ännu större konst att våga släppa dem.”
That’s Amore.
Mia Mattsson-Mercer