Under perioder fick jag bo hos min mormor och morfar, men de bodde tre mil från mig, så för att kunna gå i skolan hemma fick jag bo hos bekanta till mina föräldrar, men främlingar för mig.
Skolan jag gick på i högstadiet var en experimentskola. Missbruk av alkohol och narkotika var vanligt. Mobbing och slagsmål var vardagsmat. De kompisar jag hade kom också från dysfunktionella familjer. Trygghet, kärlek och omvårdnad var ord som jag inte förstod förrän mycket senare i livet.
Men jag har aldrig svultit. Det har funnits dagar då det under min uppväxt inte fanns speciellt mycket att äta. Det är sant, men svultit har jag aldrig gjort, om än att jag bara fått i mig några mackor på gammalt bröd. Vatten har alltid funnits i kranen, så törstig har jag heller aldrig behövt vara.
Så hur jävligt jag än må haft det, har det alltid funnits tillgång till mat och vatten. Så är det inte för alla. Bara i Syrien saknar 6 miljoner människor mat för dagen. Och för morgondagen. Och dagen därpå. Och veckan därpå. Och månaden därpå.
Kanske lever de inte så länge? Spelar det någon roll? Ja, för mig gör det. För 77 kronor ordnar Röda Korset ett matpaket som varar en hel månad för en person. För bara 77 kronor! Vad är ett människoliv värt? Är det värt 77 kronor eller inte?
Jag har precis sett till att tre personer får mat i två månader framåt. Det kostade 462 kronor. De pengarna kommer bättre till nytta i Syrien än vad jag än valt att göra med dem. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Vad skulle du kunna tänka dig att göra med 77 kronor?
Per Ola Thornell