Att höra de fruktade orden från en veterinär, "Det finns inget mer vi kan göra för ditt djur" kan kännas som en kniv genom hjärtat. Men det behöver inte alltid betyda att avlivning är det enda alternativet.
Medicinska hospice är en speciell gåva att kunna ge till djur och till deras ägare. Det är ett underbart alternativ för husdjur eller övergivna hundar i livets slutskede som annars skulle ha suttit instängda i burar.
För snart två år sedan startade jag ett av de första hospicen för sjuka och äldre gatuhundar i Italien. Vi tar del av andras erfarenheter från mänskliga hospices och med denna speciella typ av vård fokuserar vi på bekvämligheten för våra hundar.
Vi gör det inte för att försöka hålla dem vid liv, utan för att hitta ett botemedel till deras sjukdom, om de inte lider. Vi vill ge dem en chans utan ångest och lidande men som med allting annat i livet behövs det balans.
Vi använder oss av två, ibland tre veterinärer för att kunna få en så korrekt bild som möjligt av djurets hälsa. När resultaten är framlagda diskuterar vi olika möjligheter. Det är fantastiskt för vi alla har respekt för varandras åsikter och erfarenheter.
För många djurägare kan det vara svårt att se när det är dags. Deras kärlek och rädsla kommer emellan. Jag ser min förmåga att kommunicera med djur som en välsignelse, men jag förlitar mig inte endast på den. Jag kan läsa av djurets energier och dess aura, men energierna förändras snabbt, från minut till minut. Precis som med oss människor.
Kanske har vi själva upplevt att vi velat "försvinna" när vi varit väldigt sjuka. Eller kanske en anhörig har sagt; ”Du såg så sjuk ut! Jag trodde inte att du skulle klara det.” Likadant är det med djur. De kan se svårt sjuka ut, men det behöver inte innebära att de kommer att dö.
En klient kom till mig i förra veckan med sin hund för en konsultation. Hunden kommunicerade att hon mådde bra men hade ont i bakre delen. Jag ser till att ägaren förstår att jag inte är en veterinär och att jag endast kan förklara hundens känslor. Det är mina ord, inte hundens.
Jag berättade att det kunde vara reumatism eller någon annan typ av ledbesvär som hunden led av. Hundägaren nickade och berättade att hon själv kände att det inte var dags för hunden att avlivas, men att hennes mamma tyckte annorlunda. Matte och mamman bråkade ofta.
Matte följde med till veterinären då tiken röntgades. Deras hund har ledbesvär och får smärtstillande tabletter. Matte tar också sin hund till laserbehandlingar. Matte var rädd att hon var självisk och ville därför träffa mig.
Inför en djurägare kan djurets allvarliga eller dödliga sjukdom ofta vara både svår och förvirrande. När hunden kämpar med sjukdom, kan ägaren bli rädd och hamna i en situation där han tycker att avlivning är det enda alternativet. Många ägare är rädda att deras hund skall lida.
En sommar följde en veterinär som ofta förespråkade avlivning med mig ut på mina missions. Han arbetade vid min sida då vi besökte gatuhundar. Han följde inte med för att avliva utan för att lära mig att bättre läsa av katters och hundars tillstånd.
Efter en tid började han ändra sin syn på att avliva djur. Han berättade att hans inre slogs med dåligt samvete från det förflutna. Hans älskade hund hade diagnostiserats med cancer. Han klarade inte av att se sin hund bli sjuk i framtiden utan avlivade sin vän i hemmet. Veterinären brottades med sitt dåliga samvete över att han hade tagit ett liv innan hunden blivit sjuk. Våra vägar skildes, men ungefär ett år senare fick jag ett brev av honom;
”Jag lärde mig mycket om livet och mig själv när jag arbetade vid din sida. Fortfarande har jag inte fred inombords för vad jag gjorde emot den jag älskade mest. Men jag får leva med det och försöka att inte låta tanken förstöra mig. När jag tittade in i hundarnas ögon ville jag sluta praktisera som veterinär. Jag kände sådan skuld. Jag tänker på allt det arbete ni som räddar djur gör och även på att ni avslutar lidandet, men inte förrän allting är gjort och testat. Jag tog en paus från mitt arbete. Tillsammans med några vänner byggde vi om min praktik till ett hospice/praktik för djur. Jag donerar halva min fritid och veterinärvård till djurägare som inte har råd med mediciner/behandlingar. Ägarna kan fortfarande komma till min klinik och vara tillsammans med sin vän, men samtidigt få stöd från oss på kliniken. Tack Mia för att du inte fördömde mig högt när jag berättade om min smärtsamma bekännelse”
Jag blev oerhört rörd och skrattade förtjust när jag läste om fördömandet. Han hade känt mina tankar. Jag kritiserade hans agerande i mitt inre och fick brottas länge med att försöka vända kritiken till frid i mitt hjärta.
Jag visste inombords att fördömande av en annan människa kan få en viktig lärdom i livet att stanna upp för den personen. Det är svårt. Men vuxna och barn har samma emotionella lärdomar. De måste själva få uppleva förändringarna med alla sinnena. Och vi alla har vara lärdomar att arbeta med, fast i olika skepnader.
That’s Amore
Mia Mattsson-Mercer