Min sexåriga dotter Olivia har älskat hästar ända sedan hon var tre år gammal. Hon började rida på en italiensk ridskola i närheten där vi bodde.
Hennes två ridinstruktörer, Giovani och Marina hade båda inspirerande, glada och kärleksfulla lärdomar att bidra med. Med hjälp av dessa lärdomar lyckades de plocka fram den vackra kunskapen inom barnen.
Olivia var en av dem som blomstrade. Hon red stora hästar, hon hoppade och hon red hoppbanan själv under ridtävlingar. Hon var en stor vacker blomma tillsammans med de andra barnen.
Alla vann varsin medalj. Instruktörerna ville inspirera dem till att ha roligt. Tävlingspress kunde komma senare i livet.
Vi flyttade till södra Tyskland och letade efter en ny ridskola till Olivia. Hon längtade efter sitt hästliv igen. Vi rekommenderades en tysk kvinna som också pratade engelska. Olivia var eld och lågor och kramade om den nya ridinstruktören och hojtade glatt: “Jag kan galoppera och hoppa!”
Ridinstruktören sköt henne åt sidan och med barsk rost: “Nu är du tyst, här är det jag som pratar, du följer med mig!”
Jag såg hur ledsen Olivia blev och de andra mammorna log lite generat och sa: “Detta är Tyskland”
Olivia red endast ett par gånger där. Vi hade köpt hus åt motsatt håll så avståndet blev för stort. Vi hittade en annan ridskola där amerikanska barn red för en tysk poliskapten.
Jag lovar att mina knän skakade när hon instruerade ryttarna. Jag såg att det låste sig för Olivia och plötsligt förstod min dotter inte ett enda ord engelska. Hon visste inte vad inner tygel var och instruktören blev mer och mer frustrerad.
Olivia hade lärt sig rida på italienska. Instruktören spände ögonen i mig: “Förstår hon inte vad jag säger?"
Jag hörde mig själv stamma och plötsligt kunde inte jag heller någon engelska.
Varje tisdag eftermiddag mådde jag dåligt över att åka till ridskolan. Jag tjuvtittade på Olivia, som är väldigt känslig, om hon visade nervositet eller rädsla. Men hon bytte snabbt om och sprang för att sadla sin lektionshäst.
Olivia trillade av!
Jag tyckte att de hade nervösa hästar, men sa ingenting, fortfarande fokuserad på Olivia.
En dag frågade jag Olivia vad hon tyckte om ridskolan och instruktören?
Mitt tonläge var glatt, jag ville inte färga henne med min oro.
“Jag tycker det är jätteroligt” svarade Olivia.
Men var inte instruktören väldigt hård, undrade jag?
“Nä, hon vill bara se om vi gillar hästar eller inte!”
Häpnad insåg jag att Olivia förstod disciplinen bakom ridinstruktörens skarpa röst.
Olivia hade självförtroende, medan jag själv mindes hur min egen lärarinna skällde på mig. Jag får fortfarande rysningar när jag hör en lärare ryta.
Just då insåg hur viktigt det är som förälder att inte färga av mitt eget förflutna på mitt barn, som har annorlunda känslor inombords än vad jag en gång hade.
Att inte hänga sig fast vid det förflutna, utan att gå vidare och se livet ur ett annat perspektiv och gärna då från barnets synvinkel.
That’s Amore
Mia Mattsson-Mercer