Även änglar gråter

Gus var nervös, utmattad och rädd efter den traumatiska händelsen. Familjens baby kröp till Gus och han nafsade till babyn. Enligt pappan försökte Gus också nafsa efter honom. Gus kördes till veterinären för avlivning, men veterinären vägrade.

Efter tolv år som familjehund lämnades Gus i ett shelterliknande ställe. Gus hjärta var krossat, han grät och slutade att äta. Ingen ville ta sig an honom, han var stämplad elak. 

Jag kunde inte sova. Bilden tillsammans med berättelsen stämde inte överens energimässigt med honom.

Vi körde ner till Italien och besökte Gus som endast var skin och ben. Jag viskade i Gus öra att allt skulle bli bra, han skulle följa med oss. Tillbaka i Tyskland hände det magiska, Gus åt! Han vågade inte äta ensam av rädsla att bli lämnad. 

Min grupp på elva hundar accepterade honom. Inte en enda gång visade han någon tendens till aggressivitet mot dem eller mina barn. Gus sov tillsammans med min son i hans sovrum. 

Min familj och jag fick två år tillsammans med Gus, fyllda med glädje, men även hostningar. Tyvärr kom dagen då hans höfter inte orkade bära honom längre. Mitt själviska hjärta fick släppa honom. Vi var med honom in i det sista.

Jag berättade för barnen att Gus nu var hos änglarna och sina hundkompisar. 

”Varför är jag så ledsen?” sa Max gråtandes. 

Kloka Olivia, nio år gammal, tittade på Max. "Änglarna mister också sina djur!"

Med förvåning frågade jag Olivia: "Vad menar du med att änglarna också mister sina djur?" 

"När det är dags för djuren att komma tillbaka till jorden" svarar Olivia bestämt och jag insåg att hon pratade om reinkarnation.

"Men Olivia, inte visste jag att änglar kan vara ledsna, de vet ju allting i förväg!" svarade jag.

"Mamma, även när man vet svaren kan man vara ledsen, det är okej." svarar hon klokt.
 
That’s Amore!