Leo Eid växte upp i krigets Libanon. Han kom som flykting till Sverige och fick utstå både fysisk och psykisk misshandel. Men kanske var det andevärldens nattliga besök som plågade honom mest. Tills han fann sig själv, kunde stänga ner och använda din mediala gåva till något gott. Han vet att han ska göra något speciellt med sitt liv. Och han siktar högt.
TEXT: MADELEINE WALLES, FOTO: PER ARVIDSSON
Det var aldrig Leo Eids tanke att börja arbeta som medium. Han ville bara lära sig att förstå sig själv. Få en förklaring till varför han mått så dåligt under hela sin uppväxt. Och varför andarna jagade honom om natten.
Han var 23 år när han gick sin första mediala kurs i personlig utveckling, som ett sista halmstrå i kampen för att orka fortsätta sitt unga liv. Och det var här det vände. Han fick verktygen att hantera sin andliga gåva och bestämde sig för att livet en ärlig chans.
Leo Eid, 31, kommer gående genom ett somrigt Stockholm, mitt i ett myller av människor. Han är ung, han är snygg. Få skulle gissa hans yrke. Åtminstone får han ofta höra att han inte alls ser ut som ett medium.
Leo ler. Han trivs med livet. Njuter av att få hjälpa människor att finna en ny och bättre väg. Att jobba från hjärtat. För det är precis det som livet har lärt honom. Idag är han medium på heltid med kontor på Lilla Essingen i Stockholm, en lokal inredd i Leos favoritfärger grönt, vitt och svart.
– Jag kom till en punkt när jag tvingades välja mellan gott och ont, säger han. Nu tar jag mitt ansvar. Efter allt jag gått igenom väljer jag det ljusa.
Såg döda som levande
Förmodligen är han född med sin mediala gåva, och han var bara sex månader gammal när omgivningen förstod att det var något ovanligt med pojken. Det annars så tystlåtna lilla barnet grät plötsligt otröstligt under tre dygn. Vad familjen inte visste var att pojkens farfar då var spårlöst försvunnen. Han hade blivit påkörd av en bil och dött.
– Mamma har berättat för mig att det inte var någon vanlig babygråt, säger Leo. Eftersom hon själv är medial förstod hon att något hemskt hade hänt, berättar Leo.
På morgonen, tre dagar senare, nåddes familjen av det tragiska beskedet om farfaderns död. Först då, slutade baby Leo att gråta.
– Jag är uppvuxen i Libanon, i Beirut, mitt under brinnande krig. När jag blev några år äldre, såg jag min farfar som gick intill mig. Jag vet att de vuxna sa att farfar var död, men jag förstod inte vad de menade. Han stod ju där! Gråhårig och med precis samma utseende som pappa, fast äldre. Och jag kunde känna honom fysiskt, hur han höll mig i handen. Jag kände att farfar var min trygghet.
Leo kunde inte se skillnad på levande och döda. Det blev en krock. Ofta fick han höra att han inbillade sig saker och att han hade livlig fantasi. Men han var ju så övertygad om att de figurer han såg omkring sig, verkligen fanns. Män i militärkläder som stupat i kriget. Döda barn som blev låtsaskamrater att leka med.
– Eftersom det var krig fanns det inte mycket vi kunde göra. Vi satt hemma mest, för det var en stor risk att gå ut. Varje gång min pappa gick iväg för att handla, visste vi att det kunde vara sista gången vi såg honom.
Familjen fick chansen att fly till Sverige. Lämna sitt hem, sin släkt och sin familj för en tryggare plats. Men uppbrottet blev tungt. Leos pappa blev svårt deprimerad och det var hans mamma som fick kämpa för att försöka hålla ihop familjen.
– Vi flyttade från krig till rasism, säger Leo. Från ett helvete till ett annat.
De var en av få utländska familjer som bodde i Tensta för 27 år sedan. Och Leo minns fortfarande hur han kom hem blodig i stort sett varje dag. Därför att han var annorlunda. Svenska barn tyckte att de hade rätt att slå honom, skrika hemska saker efter honom. Leo fick ofta höra att han ”stank”.
Trodde det var exorcism
De enda vänner Leo hade, var de som var osynliga för andra och som kom ibland om nätterna. Nätter som gjorde det omöjligt för honom att sova. Då hände det att han gömde sig i klädkammaren eller gick runt, runt i lägenheten.
En natt var det som om allt i hans sovrum förändrades och han kände det som att han befann sig på ett helt annat ställe. Han märkte hur en främmande kraft kom fram till honom och sa: ” En dag ska du hjälpa många människor.” Leo var övertygad om att det var döden som talade till honom.
– Jag blev så fruktansvärt rädd, energierna kändes otäcka. Jag tänkte: ”Nu tar de mig, de från Andra sidan”.
Leo blev ett oroligt barn, särskilt på nätterna. Det hände att han låg och skrek ”Släpp mig!” rakt ut i luften. Men ingenstans fanns hjälp att hämta. När familjen pratade med kuratorn i skolan, menade hon att sömnsvårigheterna berodde på trauman efter kriget.
– Det slutade med att min mamma såg till att vi åkte tillbaka till Libanon och träffade en imam som skulle driva ut ondskan inom mig, säger Leo. För de vuxna var övertygade om att jag drabbats av exorcism.
– Imamen gav mig lindor om armarna, dessa skulle jag bära för att hålla andarna borta. De skulle fungera som beskydd. Och det funkade rent psykiskt. För så länge jag hade lindorna på mig sov jag gott, det var som att det blev ett sätt för mig att stänga ner.
Men en dag hade han så bråttom till skolan, att han glömde lindorna hemma. Genast kom rädslan. Efter någon vecka var eländet tillbaka och nu blev Leo ett ilsket barn, en frustrerad kille som slogs i skolan och betedde sig allmänt illa. Han hade också förstått att han var väldigt annorlunda än andra barn, eftersom han såg och upplevde saker som ingen annan såg.
– Jag trodde det var något fel på mig så jag försökte anpassa mig så gott jag kunde för att passa in. Jag hängde på olika gäng i ett försök att höra hemma någonstans. Men gängen var inte bra för mig, de snattade, bråkade, knarkade och söp.
– På något märkligt sätt så har jag alltid haft någon som beskyddat mig, säger Leo. Och även under den här gängtiden, så klarade jag mig. Jag var aldrig intresserad av att prova sprit eller narkotika. Jag bestämde mig istället för att bli fotbollsstjärna och lyckades ta mig bort från mitt dåliga sällskap.
En man satt på sängkanten
Han inledde en lovande fotbollskarriär, spelade både i ungdomsallsvenskan och i Libanon, ända tills ett skadat knä satte stopp för karriären.
– Under hela fotbollstiden stängde jag av andligheten totalt. Jag stängde av alla mina känslor, stängde av hela mig.
Under många år var han inte mottaglig för andevärlden. Det var en mycket speciell händelse som fick honom tillbaka dit.
– Plötsligt en dag tappade jag hörseln, även synen försämrades och plötsligt däckade jag ihop totalt. Hela systemet i kroppen la av.
Leo kom till sjukhus men läkarna stod maktlösa, de förstod inte vad det var för fel på honom. Allt de kunde säga var att han var illa däran och att natten skulle bli avgörande.
Den natten kom en man och satte sig på Leos sängkant, en man som bröt på italienska. Han berättade att hans fru låg på intensiven och hade problem med sina lungor. Leo minns att han försökte övertala mannen att gå till henne, men varje gång han vaknade till satt mannen där och berättade historier. Efteråt har han förstått att det var för att mannen försökte hålla Leo vid medvetande.
– Nästa morgon kom en sköterska och väckte mig för att ta prover. Jag frågade efter mannen som vakat hos mig, mannen vars hustru kommit in på intensiven för njurproblem föregående dag. Sköterskan tittade förvånat på mig och sa: ”Vi fick inte in någon sådan person igår”.
Leo var 23 år och det var första gången på många år som han öppnade upp. Plötsligt kom alla röster tillbaka. ”Nu är det dags” hörde han en röst som sa, men Leo ville inte längre. Orkade inte mer. Han kände sådan oro för andevärlden som inte lämnade honom ifred. Dessutom kände han sig misslyckad som människa. Fotbollskarriären var över, han hade just brutit ett förhållande och mist sitt jobb. Leo ville få slut på eländet. Han orkade inte leva längre.
– I ett desperat, sista försök att hitta en lösning tog jag kontakt med olika medier som jag hoppades skulle kunna hjälpa mig. Jag skrev till många och bestämde att den första som svarade mig, skulle jag prata med.
Att bli medium var en bonus
Det blev Hasse Nyander i Göteborg. När de träffades sa Hasse till Leo: ”Du ska inte gå runt och vara öppen hela tiden”. Leo förstod inte vad han menade, men insåg snart att han var andligt vidöppen och därför tog in alla energier omkring sig.
Den nya kontakten ledde till en helgkurs i Åkersberga.
– Jag kom dit på fredagskvällen och tyckte att folket där verkade koko, men jag bestämde mig för att ge det en chans, berättar Leo. På söndagen kände jag att jag hittat hem! Jag lärde mig meditation och visualiseringar och det var det bästa som kunde hända mig. Äntligen lärde jag mig att stänga ner.
När han hittade sig själv, kom glädjen till livet. Och lyckan i möten med andra.
– Jag har alltid varit fascinerad av människor, säger Leo. Men att jag skulle jobba med andligheten i dessa möten var aldrig min tanke. Att bli ett medium är en bonus i jakten på att förstå mig själv.
Det är nu fem år sedan han började ta emot klienter, till en början mest på skoj.
– Folk kom till min studentlägenhet på 30 kvadratmeter och frågade när de skulle träffa en partner, ville ha råd om jobb och ekonomi. Jag svarade och tog 50 kr i betalning. Då tittade de skeptiskt på mig och sa. ”Varför är du så billig, är det något fel på dig?”
Leo skrattar gott. I januari i år vågade han ta steget att hoppa av sitt it-jobb som systemspecialist för att bli medium på heltid.
– Jag fick inte tjänstledigt så det var bara att välja, säger han med en axelryckning.
Nu jobbar han med sittningar fem dagar i veckan och på helgerna håller han kurser i medial utveckling.
– Medialitet handlar inte om att bygga mediala människor utan om att kanalisera sig själv och komma tillbaka till de krafter vi alla föddes med. Alla är mediala på något sätt och alla kan lära sig något. Det handlar om att våga och att hitta sitt kall.
– Syftet med mina kurser är att varje individ ska hitta just sin storhet. Och lyckas. Resultatet kan bli att deras liv förändras.
Varje möte är unikt
En sittning med klienter tar en timme. Leo vill inget veta i förväg, han öppnar upp först när klienten sitter framför honom. Då kommer någon eller några från Andra sidan och beskriver sig för honom, ända tills klienten vet vem det är som är där. Då har Leo ofta namn, sjukdomsförlopp och ibland en ort. Varje möte är unikt.
– När klienten vet vem som är där, lämnar jag budskapen. Vardagliga saker som hur de har det hemma, om de inte kunnat sova, vi pratar om problem och jag förmedlar råd. Jag kan nämna mat som personen inte tål.
– Ibland jobbar jag med framtiden, men helst ägnar jag mig åt nuet. Det som leder till framtiden.
Leo vill inte styra personer, istället vill han lyfta fram sina klienter.
– Ett medium ska ge klienten en aha-upplevelse, få personen att tänka att han eller hon kan göra si eller så, säger Leo. Och jag blir jätteglad om de hör av sig efter en tid och säger att allt har landat.
Det kittlar att utmana honom, så jag ber honom säga något om vem jag är. Han tittar lite förvånat på mig. ”Här? Nu direkt?” Jag nickar. Efter några sekunder i tystnad, börjar han berätta.
– Du är målmedveten, det har du varit sedan du var liten. Du är drivande och du har alltid signalerat ”Följ mig!” Du är ordentlig, det du tar dig an det avslutar du. Det är din kraft. Du lyckas med det du gör och du lämnar inte det ansvar du fått i din hand, du ser till att slutföra.
Jag tar in hans ord under tystnad och inser att en mer perfekt beskrivning av ett kontrollfreak, som jag, är svårt att ge. Jag ryser lite, för vi har ju bara träffats en dryg timme och allt vi pratat om är Leo Eid.
Han reser sig och tar min hand och jag frågar vilken vision han har i livet. Vad hoppas han uppnå med sin andliga gåva?
– Jag vill skapa fred på jorden, säger Leo. Det är särskilt viktigt i Mellanöstern. Folk kan tycka att det låter galet, men om vi människor tappar hoppet, hur ska vi kunna lösa det då? Jag tror på andevärlden. Leo Eid är begränsad, men man måste tänka större än sig själv. Jag tillsammans med andra kan göra något. Folk vet inte längre varför de krigar, de ger igen och det handlar om hämnd. Det är en ond cirkel och något nytt måste in. Alla kan bidra med något.
Sedan han var tre år har han vetat att han skulle göra något speciellt med sitt liv.
– Jag har alltid sökt ett svar. Jag har känt det inom mig.