Varje morgon klockan fem promenerar jag upp till AWL Hospice som ligger ett par minuters gångväg från mitt hus. Det är en fröjd att smyga in till gamlingarna som snusar under sina varma täcken inne i huset. Leo och Dicky ligger på terrassen.
Leo är 15 år gammal och har levt på gatan i samma bostadsområde hela sitt liv. Många älskar Leo och har sett till att han fått mat varje dag, men de har inte kunnat klappa honom på flera år. Haltande har han skyndat sig för att ta skydd bakom en bil eller en hushörna. Leo har aldrig varit inomhus. När han kommer för nära kastar en del vatten efter honom, eller jagar bort honom med en sopkvast.
Jag fick ett e-mail från en italiensk djurvän som var orolig för Leos hälsa. Leos bakben började ge honom problem, han var döv och hade pälsen full av parasiter. Kunde vi hjälpa?
Leo kom till Hospicet sittande i en trång bur, han var arg som ett bi och förnärmad. Hans gula tänder klapprade efter oss när vi öppnade buren och haltande lade han sig längst bort i trädgården med ryggen emot oss. Jag skrattade och sa till volontärerna: "Låt honom vara, försök inte ens klappa honom." Vi människor har många gånger väldigt bråttom med att försöka ”heala” djuren och glömmer att lyssna på deras budskap.
Nästa morgon satte jag ut en matskål med hälsosamt foder med en värktablett nedrörd. Jag förstod att han hade väldigt ont i sin kropp, och att alltid vara på vakt gav också en trötthet i hans sinne. Leo fick en madrass att ligga på i hörnan han valt. Han blängde på mig när jag gick förbi. Jag ignorerade honom, men talade om för honom att han var den snyggaste hund jag sett på väldigt länge. Han såg ut som ett lurvigt monster, pälsen tovig och matt. Men jag visste att mina ord sände en positiv energi till honom.
Efter ett par dagar kom han fram till mig, jag satte mig på huk och masserade hans tinningar, han hade spänningshuvudvärk! Hans huvud slappnade av i mina händer, han njöt i fulla drag. Lycka for igenom min kropp, ”Mr Grumpy” stod och tog emot massage.
Två veckor senare, ligger han uppe på terrassen och när jag kommer på morgonen skuttar han fram på sina ostabila (stols)ben vilket gör mig lyckligt nervös. En gammal gubbe som steppar fram, viftande på svansen som förut inte rörde sig.
Leo fick sitt första bad i veckan, den gamle gubben njöt av all massage och att äntligen att få bort parasiterna som barrikerade hans kropp.
”Leo the Grump” är en kärleksfull varelse som gör mina dagar fulla av leenden. Tänk vad god mat, en värktablett och kärlek kan göra susen. That’s Amore.
Mia Mattsson-Mercer