Att berätta sina förfäders historia är kan många gånger vara vanligare i Marocko än i Sverige. Anna-Lena Vikström tror att det kan vara en av anledningarna till att många svenskar kan känna sig rotlösa.
FOTO: SHUTTERSTOCK
I vissa perioder i livet söker jag stillheten för att hitta min inre röst starkare. Jag söker efter platser där ingen vet vem jag är, där jag inte har några krav eller förväntningar på mig att vara på ett visst sätt. Platser där jag inte behöver hjälpa människor eller hitta deras saker.
Efter några dagar helt avskuren från omvärlden, utan telefon eller internet, blir den inre rösten klarare och starkare. Det är nödvändigt om man arbetar som sierska.
Senast var jag i Atlasbergen i Marocko. När jag såg ut över de vidsträckta bergen, där man kunde se miltals av orörd natur, kände jag mig hemma. Guiden pekade på ett hus högst upp på en kulle och sa att det var ett hotell: ”Det är för de som vill komma bort från allt!”
Och jag tänkte: ”Det är något för mig!”
Långt borta kunde jag se fåraherdar och enstaka hus. Tystnaden omslöt mig. Platsen påminde mig om fjällen där jag kommer ifrån och mina förfäder.
När jag var så liten som min son är nu, fyra år, började min pappa berätta förfädernas historia och om bergens och sjöarnas magi. Han berättade om hur nybyggarna kom till Sameland och hur de arbetade med att kunna odla marken och bygga hus att bo i. Och om förfäder som dog av svält, deras heliga platser och hur de fick arbeta för att hålla vildmarken utanför byn.
Jag minns min egen barndom, då mina föräldrar tog mig till olika människor som kokade salvor och helade genom sina förfäders kunskap. Jag kunde känna mig stolt över det namn jag bar, att jag var från en gammal släkt.
När jag nu som vuxen kommer tillbaka till byn har skogen växt in i byn, vägar har växt igen och husen förfallit. Ingen finns kvar som fortfarande minns bergens historier eller det slit mina förfäder la ner för att odla jorden. Så många timmar, dagar och år min pappa lade ner på att berätta förfädernas historier, och nu är de borta. Inte ens jag minns.
När jag arbetar som siare vet jag att jag försöker leva mina förfäders minnen, ett sätt att hedra och föra vidare all den kunskap som på så kort tid har gått förlorad.
I Marocko finns traditionen att berätta sina förfäders historier fortfarande kvar.
Kanske är den rotlöshet människor i Sverige kan känna, för att vi förlorat vår släkts och naturens kunskaper. Istället för att se oss som frukten på ett gammalt träd, ser vi oss själva som ensamma i en främmande värld?
Kan du minnas dina förfäder kommer du att bli stolt över den du själv är.
Anna-Lena Vikström